IRAKS FEILIKURDER
Etniskrensning och massmord
Feilikurdernas Martyrdag

Vi tackar er för att ni kom och hälsar er hjärtligt välkomna.
Vi samlas här idag för att hedra minnet av tusentals internerade feilikurd ungdomar och unga män som spårlöst försvunnit, hedra hundratals gamla, sjuka och handikappade män och kvinnor, gravida kvinnor, bebisar och barn som dött under förfärliga omständigheter under den tvångsmässiga massdeporteringen av feilikurder från Irak till Iran. Vi hedrar även mammorna som gick bort och tog med sig sin enda önskan att se sina kära söner igen till graven.
Vi har nyligen hedrat minnet av offren för Anfal och Halabja. Kurdiska ledare, exempelvis Iraks president Jalal Talabani, har offentligt sagt att Anfal egentligen började med den senaste massdeporteringen och etniskresningen av feilikurder som började 1980 och fortsatt till 1990. Kurdiska politiker gör gällande att de kemiska vapen som dödade tusentals människor i Halabja och andra orter i Kurdistan tidigare, använts mot internerade feilikurder i regimes experiment med kemiska och biologiska vapen. Det är därför de har spårlöst försvunnit. Och det kan vara en sannolik förklaring till varför man inte har hittat massgravar eller kvarlevor av dem ”över 20,000” försvunna feilikurder trots att man hittills hittat nästan 300 massgravar i olika delar av Irak. Men vilka är feilikurder? Feilikurder är en del av den kurdiska nationen i Mellanöstern. Feilikurder är en del av Iraks urbefolkning. Iraks feilikurd befolkning var ett par miljoner innan den forna totalitära regimen tvångsdeporterade över en halv miljon feilikurder under 1969-1972 och igen 1980-1990. Feilikurder har bott öster om floden Tigris, från Kirkuk i norr ända till Basra i söder, med stor koncentration i Bagdad och omkringliggande områden. Enligt irakiska historiker styrde feilikurderna detta område mellan år 1623 och 1629, med Bagdad som deras huvudstad.
Ända till 1980 var feilikurderna stora affärsmän inom handel och industri. De hade välkända politiker, teknokrater, poeter, musiker, idrottsmän, och jurister. Ett par exempel är: KDP:s partisekreterare, Kurdistan Studentkår ordförande, Kurdistan Kvinnoförbunds ordförande och 2 av de 4 politiker som bildade PUK på sjuttiotalet är feilikurder. Den första kvinnliga juristen och domaren i Irak och mellanöstern, Zekkia Haqqi, är feilikurd. Den i Arabvärlden välkände Od spelaren (gitarrist), Nesir Shamma, är feilikurd. Vi är en stolt, hårt arbetande och framgångsrik kurdisk och irakisk folkgrupp.
Denna dag 4 april 1980 för trettio år sedan kallade Bagdads Handelskammare prominenta feilikurd affärsmän till ett möte för att ”diskutera” importkvot. Där blev de anhållna av säkerhetsagenter och fördes till Säkerhetspolisens Högkvarter för ”förhör”.
Alla blev beslagtagna på allt de hade med sig, såsom ID-handlingar, andra dokument, pengar, klockor, guld ringar o.s.v. Samma dag deporterades de till Iran. Vart de har tagit vägen? Inga visste då, inte ens deras familjer. Varför? Ingen anade då. Men det blev senare känt att det i själva verket var startskottet till en välplanerad massdeportering av feilikurder från Irak. Detta var början på massdeporteringen av feilikurder som pågick oavbrutet ända till 19 maj 1990. De blev tvångstagna från sina bostäder, skolor, universitet, arbetsplatser (så väl privata som statliga), militärförband och på gatorna. De fördes till Säkerhetspolisens Högkvarter och andra samlingslokaler, såsom idrottsarenor, där de fick svara på frågor. Deras handlingar, pengar, smycken och allt annat de hade på sig togs ifrån dem. Där fick offren veta att de inte längre var irakiska medborgare. De fördes sedan med militärfordon eller bussar med svartmålade fönsterrutor till gränsområdet mot Iran. Där beordrades de att gå över gränsen till andra sidan. Soldaterna hotade med att de hade order om att skjuta ner alla som försökte vända eller ens titta bakåt. Gränsområdena var minerade krigsområden mellan Irak och Iran. Ändå tvingades de deporterade att gå till fots till andra sidan, ofta nattetid. De flesta var äldre, sjuka, kvinnor, gravida, barn och spädbarn. Inte ens handikappade (blinda, rörelseförhindrade, psykiskt sjuka) kom undan tvångsdeporteringen. De fick gå till fots några dagar utan vatten, mat, medicin o.s.v. Många gamla, sjuka och barn dog och begravdes där (vid gränsen). Landminor skördade många liv bland de deporterade. Många deporterade flickor och kvinnor blev våldtagna av regimtrogna miliser och legosoldater.
Barn mellan 12 och 17 år samt unga och män i medelåldern blev internerade i fångläger och fick inte följa med sina tvångsdeporterade familjer. De har spårlöst försvunnit sedan dess. Iraks nuvarande statsminister, Nuri al-Maliki, har konstaterat i ett tal till en feilikurdisk samling att antalet spårlös försvunna feilikurder är ”över 20,000”.
På grund av hårda påtryckningar och svåra omständigheter lämnade tiotusentals Feilikurder Iran till Väst Europa, Nord Amerika och Australien. Tusentals Feilikurder har valt Sverige som sitt nya andra hemland.
Beslut nummer 666: Iraks Revolutionsråd (Revolution Command Council) fattade ett politiskt beslut (nr 666 daterat 1980-05-07) om att annullera irakiska medborgarskapet av alla irakier som är; av utländsk härkomst som inte är lojala mot fosterlandet, folket och de höga nationalistiska och sociala målen av revolutionen, samt deportera dem från landet. Beslutet undertecknades av Iraks dåvarande diktator Saddam Hussein och publicerades i den officiella irakiska tidningen (al-Waqae al-iraqie الوقائع العراقية) nr. 2776, 1980-05-26. Saddams och Baath partiets regim tog alltså ifrån de deporterade feilikurderna deras irakiska medborgarskap, beslagtog alla deras identitetshandlingar, dokument, betyg och andra papper, samt konfiskerade all deras fast- och lösegendom. Lagar och beslut i Irak tar lagkraft efter publicering i den officiella tidningen. Men i detta fall tillämpades beslutet retroaktivt, nästa 2 månader innan publiceringen.
Detta kollektivstraff, etniskrensning och massmord mot Iraks feilikurder är ett brott mot mänskligheten. Det strider mot FN:s alla konventioner och kränker de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Efter 2003-04-09: Det har nästan gått sju år sedan den forna diktaturen störtades och trots många löften från Iraks högsta makthavare, har vi feilikurder inte fått någon upprättelse.
- Vi har inte fått information om dem över 20,000 spårlöst försvunna,
- Vi har inte fått tillbaka varken vårt irakiska medborgarskap, våra identitetshandlingar eller vår egendom.
Iraks nuvarande regering och makthavare fortsätter att förhala om dessa, för oss, viktiga frågor. Makthavarna har gett oss löften och förskönade ord, mest under de allmänna valen, dock har det efteråt visat sig vara både tomma löften och ord. Det senaste valet har än en gång visat att våra problem fortfarande inte är lösta. Vår irakiska tillhörighet och vårt irakiska medborgarskap ifrågasattes. Tusentals av oss kunde inte rösta och hundratals av de som lyckades rösta blev ogiltigtförklarade av valmyndigheten. Vi har väntat i sju år för att få upprättelse, få tillbaka det som från början tillhörde oss, det vill säga, vårt irakiska medborgarskap, våra handlingar, vår egendom och information om vad som hänt våra nära och kära.
Hur länge till måste vi vänta och lida? Vad gör de Regionala myndigheterna i Kurdistan Irak för att hjälpa oss att få upprättelse? Vad gör de politiska krafterna i Irak för att hjälpa oss få att upprättelse? Vad kan de svenska partierna bidra med för att hjälpa oss få upprättelse? Eller är vi, den största gruppen och mest glömda offren av den forna grymma totalitära regimen i Irak lämnade ensamma utan stöd från någon eller någonstans? Hoppas att vi kan få ärliga svar på dessa frågor och att de ger er en tankeställare.

Tack för att ni kom. Vi uppskattar att ni visar ert stöd genom att lyssna på vad vi har att säga.

Feilikurd Demokratiska Förbund          Feilikurd Kvinnonätverk
2010-04-04

info@faylee.org          www.faylee.org